Idag är det halloween och vad passar bättre än att göra en alldeles egen pumpalykta :)
 
Ta en pumpa i valfri storlek.
Skär med en kniv en cirkel runt om "knoppen" på pumpan. Stick in kniven i pumpan med den vassa spetsen inåt och vinkla kniven in mot mitten när du skär så blir locket lättare att lyfta bort sedan.
 
 
Nu börjar arbetet med att gröpa ur pumpan så att alla trådar och kärnor försvinner.
 
För att ögon, näsa och mun på pumpan ska bli som du vill ha dem, är det lättast att först testa olika alternativ på ett papper.
När du bestämt dig för hur pumpan ska se ut kan du ta en tusch, bläck eller blyertspenna och måla konturerna av ögon, näsa och mun direkt på pumpan.
Sedan är det bara att ta en liten vass kniv och följa konturerna du målat.
Om pumpans väggar är tjocka så kan du skära bort lite innehåll på insidan av mun, ögon och näsa så att ljuset kan lysa igenom ordentligt.
 Vi gjorde en vampyrpumpa.
 
Placera pumpan på ett fat inomhus eller ställ pumpan utomhus och sätt sedan ett ljus inuti.
Mycket stämningsfullt!
 
 
  
 
 
 
halloween, pumpa, pyssel,
Jag har med spänning väntat på att boken "Vem är rädd nu då?" ska dimpa ner i brevlådan. Jag hade ingen aning om hur boken skulle vara eftersom jag inte läst något av författaren Jeanette Jonsson förut. Däremot så känner jag till illustratören Emmalill Franks stil att illlustruera och den gillar jag mycket. Hon har bland annat designat min header till bloggen.
 
Så innehållet och upplägget i boken hade jag ingen aning om när jag slog mig ner i soffan tillsammans med barnen för att läsa boken. Vi öppnade boken och började läsa. Bokens handling upprepas med viss variation på varje sida. Den handlar om oilka saker som barn kan vara rädda för, t ex monster under sängen, spöken i garderoben och tjuvar i källaren. Föräldrarna till barnen i boken svarar sedan på rädslorna med att dessa monster och spöken inte finns. De har en förklaring på vad de gör i stället, något som inte är så läskigt.
 
Eftersom bokens upplägg är upprepande passar den mycket bra till små barn. Boken är tänkt till barn i åldrarna 3-6 år och detta tycker jag stämmer bra. Philip som är 2 år satt som klistrad och lyssnade på boken, även Noel som är 5 år gillade boken och lyssnade intresserat. Inte bara berättelsen gjorde att barnen ville lyssna mer, de illustrationer som Emmalill gjort är lekfulla och innehåller roliga detaljer. Det finns mycket på varje sida att prata med barnen om utifrån illustrationerna och barnen fastnade länge för att titta på bilderna, ställa frågor och berätta vad de såg.
 
Martin som är 8 år ville läsa boken själv. Han tog sig igenom hela boken och efteråt frågade jag vad han tyckte om den. Han sa att det var lika på varje sida, att den upprepade sig. Jag tror att det gjorde det lätt för honom att läsa när det fanns ett visst mönster. Innehållet var kanske inte det mest intressanta för honom, men för att öva på läsningen så passade boken honom perfekt.
 
Så jag rekommenderar varmt boken till småbarnsföräldrar som har barn mellan 1 och 7 år.
 
Boken finns att köpa hos bl.a adlibris.
emmalill frank, författare, illustrationer, jeanette jonsson, vem är rädd nu då?,

Jag hittade till Dilba Demirbags pokerblogg på pokerlistings.se.

Trots att det är en pokerblogg så har hon många intressanta inlägg som rör allt möjligt. Hon skriver många tänkvärda saker som verkligen är värda att läsa. Jag har alltid gillat Dilba, mest för att jag tyckte om hennes musik när jag var liten, så det var roligt att även få komma närmare henne genom bloggen och läsa om vad hon tänker och känner.

Jag fastnade för många inlägg, men ett inlägg fick mig att tänka och känna lite extra. Eftersom jag själv har barn och arbetar inom skolan så känns inlägget ständigt aktuellt och något man aldrig får glömma. Inlägget handlade om mobbning.

 

Dilba skriver om att det inte är barnens fel att mobbning uppstår, utan att det är de vuxna som påverkar barnen genom sitt eget beteende. För vem känner inte igen sig själv med att stå tillsammans med andra vuxna och ”prata lite skit” om någon annan vuxen i närheten. Eller kanske fälla elaka kommentarer riktat mot människor på tv. Allt detta snappar barnen upp och sedan praktiserar de beteendet bland sina egna vänner och på skolgården. För barn gör som vi gör och inte som vi säger. Ett ganska så uttjatat uttryck, men trots det så aktuellt och så sant!

Eftersom vi vuxna har detta beteende hemma så kan vi ju inte heller skälla på våra barn som mobbar någon annan, de gör ju bara som vi gör, ett beteende som de tror är acceptabelt. Sedan kan man som vuxen inte komma och säga till skolan att det är deras ansvar att ta tag i mobbningen. Självklart ska skolan hjälpa till att bekämpa mobbning och vara bra förebilder, tillsammans med föräldrarna. Så det vi verkligen borde göra är att vara bättre vuxna förebilder för barnen och tänka på vad vi säger så att barnen inte har dåliga förebilder hemifrån. Omtänksamma, accepterande och icke skitsnackande föräldrar får barn som är därefter.

 

Dilba skriver om hur hon skulle göra om hennes dotter skulle mobba någon annan. Då skulle hon ta med sin dotter hem till den som dottern mobbar så att hon skulle få be om ursäkt och se att även detta barn har känslor och en familj som dottern har.

Så borde fler föräldrar göra, lära sina barn vad som är rätt och fel, ge barnen ett samvete och verkligen ta tag i problemet. Jag tror många drar sig för att verkligen ta tag i problemet och låter andra sköta det. Men detta lär ju inte barnen hur man som vuxen ska bete sig, utan det lär barnen hur man smiter undan jobbiga saker.

Så de vuxnas ansvar är att vara bra förebilder för barnen, så att de tar efter ett bra beteende.

 

Läs Dilbas inlägg --> här <-- och klicka gärna runt för hon har många vettiga saker att säga -->Dilbas blogg<-- 

ansvar, barn, dilba, förebilder, föräldrar, mobbning, skola,